Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1852, sida 1

förstår att skilja emellan solk-, men når allt går omkring, så kommer det endast deraf, att man sjelf år ett dumhufvud. Efter vål fullåndad frukost, gjorde Victor liqviden, och de begge vånnerna lemnade Mo sebacke för att blanda sig i det -glada stadshvimlet-, som man kallar det. Slådar mer eller mindre eleganta korsade hvarandra i alla rigtningar, det var ett klingande af bjellror, som på tornet i Peking, fotgångare af alla nyancer fyllde gatorna. Detta hade ett visst utseende af liflighet, som dock till god del försvann om man observerade uttrycket på alla dessa ansigten, der ösverhufvud bekymret låstes. — Ser du alla dessa menniskor, sade Victor, under det de begge vånnerne vandrade framåt Westerlånggatan, hufvudsakligen tror jag de kunna indelas i två klasser — sådane som hafva godt om penningar, men icke veta hvad de skola kåpa, emedan den de åmna ge åt förut har alla sina behofver uppfyllda, och det dersöre år nåstan omöjligt att hitta på någonting, som vore rigtigt vålkommet, och den andra och oändligt mycket talrikare, sådane som vål veta hvad de skulle ge, emedan den de hafva att ge julklappar till år i behof af nåstan allting, men som sakna penningar att kåpa för. I grunden år den ena jöriä