Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1852, sida 2

I att få tillätetse för henne att gå bort en sådan afton kan jag tånka. — Ivertom, faster Carin proponerade det sjelf, och farbror Jacob hade ingenting deremot. Besynnerligt! han tycks nu på en kort tid, alltsedan pappa återbetalde honom de der pengarne, ha blifvit en hel annan menniska. Kan du tånka, han tillbjöd häromdagen till och med att återlemna penningarne och att det skulle bli på samma fot som förut. — Nå, det tyckte väl din far inte illa om? — Han bara småskrattade och sa att eftersom de nu en gång voro betalda, så vore det ej värdt att bråka med den saken vidare, bad mig för resten helsa och tacka bror Jacob så mycket för tillbudet — det var genom mig det hade blifvit gifvet — men förklarade derjemte att han icke ernade begagna sig deraf, åfvensom han hoppades att för framtiden icke med honom vidare komma i några penningförhållanden, af hvad beskaffenhet det vara må. — Nå hvad sade din farbror om det då? — Han blef lite flat, men faster Carin, som var inne, når jag förde fram årendet, blef rigtigt arg, menade tro på att det icke var vårdt vi satte nåsan så högt i vådret, slog fram ett och annat om stiggares, och låt mig med ett ord förstå, att det var bra näsvist af oss att