Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1852, sida 3

— Och skomakaren? — Två riksdaler. — Två riksdaler. Låt mig se! det går inalles 7 och 29. Nå, men det år vål nu inte hela verlden. — Hela verlden! Men når man inte har tillgång till så mycket som en tolfskilling! — Om jag iate skulle sålja blyhartzpennorna! tillade han lifligt, då kunde vi åtminstone få oss lite frukost. Victor log för sig sjelf betydelsefullt. — Det år bistra penningtider, sade han; meon OM man ändä skulle försöka att anstälå en större vigilance. — Med blyhartzpennorna, ja; det år en kurant vara, sade glådtigt Helmer, som icke ville släppa denna luminösa ide. — Visst är det kurant vara; men inte kunna vi gå och bjuda ut dem? — Åh strunt; jag kånner nog betjenten i kryddboden. Han ger nog oss hvad de åro vårda. — Men det förslår ju till ingenting. — Förslår det inte till frukost? skrek artisten pikerad. Du kanske tror, att det år blyhartzpennor af vanlig sort, sådane ni nyttja i Banken. Nej du, de kosta mig sjelf tre riksdaler; och då böra vi åtminstone få en i