Markisen (han är bland solket endast känd under detta namn) hade nnder sus och dus tillbringat en natt på den sashionabla klubben vid Sackrille-Street, i Dublin. När han begaf sig derifrån med sitt muntra sällskap, mycket välplägad, föll det honom in att anamma en osantlig bössa af trä, som en pistolsmed fåstat såsom skylt ofvanför sin dörr. Ätventyret var farligt, ty polisen kunde komma i hvarje Ögonblick, men hvad brydde sig markisen om en sådan bagatell. Han bröt ned skylten och tog den med sig hem. Hvad skulle han med denna träbössa? det visste ban ganska vål. Markisen kunde aldrig rått tåla Daniel oeConell, den celebre agitatorn. Hvad gjorde han nu? han emballerar träbössan mycket omsorgsfullt, och skickar den per ångbåt, inlagd i en ofantlig kista, till London, under Daniel 0 Connells adress, och med följande lika koncisa som smickrande dedikation: Till den store agitatorn! Det tacksamma Irland-. hössan kom ganska riktigt fram till OConnells hötel, men något för sent, ty den store agitatorn bade just dagen förut begifvit sig till baden i Cheltenham. OConnells husfolk drogo då försorg om, att kistan blef skickad till Cheltenham, dit den kom just jemot dagen efter det den store mannen begifvit sig till sitt fådernegods, i gretskapet Korry, der bössan tråffade sin nye ägare. 0 Connell, som rått vål förstod hvarifrån den kom, skrattade, men mulnade något, når man får transporikostnaden lemnade honom en råkning på 37 livres 5 shillings. Om lord Watersord, skrek han, blandade i sitt vin något af det element, som förestålles genom första stafvelsen i hans namn, så hade jag i dag kunnat bespara mig denna utist. På meatern i Salisbury lät han en gång en af sina vänner fylla sina fickor med gipsbitar, och dermed begifva sig upp På vinden, hvarifrån de oförmärkt kastades ned på parquetten. Hastigt spridde sig i salongen ett rykte, att taket hölle på attj falla ner — och man kan tånka sig hvad markisen skrattade, når han såg spektatörerne hals öfver hufvud söka sin råddning genom flykten. Sedan första förskråckelsen var Öfver, gissade man lått upphofsmannen till detta spratt, men ingen brydde sig om att håmnas, sedan man visste att det var markisen. Ett ibland hans savoritnöjen var, att då han kom till en tullbom, i stållet för att erlågga den lilla passagerareafgiften, såtta sporrarne i sin håst, och språnga igenom, till stor förtret för uppsyningsmånnen. Men då desse kommo underfund dermed, togo de sig före att slå igen bommen, så fort de fingo se markisen på långt håll. Hvad bjelpte det? han låt sin håst hoppa öfver, och fann detta mycket roligare ån alt rida igenom den öppna bommen. Men en dag fann han till sin förundran, att bommen icke var stångd. Han låt då sin håst gå långsamt, och frågade hur detta kom till. Förhållandet var, att uppsyningsmannen vidtalat en af sina vånner, en skicklig boxare, att intaga hans plats, och utmana markisen, om han icke ville betala. Så skedde ock. Afgiften affordrades, men markisen förklarade flegmatiskt, att sådant aldrig kunde komma i fråga. Då måste ni boxas med mig, sade den vikarierande tullbetjenten. En vålkomnare proposition kunde icke göras markisen. Han steg genast af håsten, och inom några ögonblick voro de begge kämparne, nakna ända till medjan, i full strid, efter att förut hafva gifvi: hvarandra ett handslag, till tecken att det ej skedde i vredesmode. Striden varade i åtskilliga repriser i fem quart, inför en talrik mångd åskådare, och slutet derpå blef, att markisen var segrare. Illa tilltygad emellertid, lyftades han under högljudda hurrarop upp på sin håst, och måste hålla sig inne i tre veckor, för att få ögon, näsa och tänder i ordning. Men också hade han från den stunden rygte af stoutness (redbar), och John Bull tråffade honom icke vidare på gatorna utan srenetiska cheerings (lefve!). En gång roade han sig med på en jernvågsstation, att under det passagerarne, som voro många, höllo på att åta sin middag, just som trainen skulle gå, blanda ihop deras galoscher och bottforer, och en annan gång att midt i natten med stenar bombardera porten till ett hus, som beboddes af en prest, under förevåndning att köpa en fölunge utaf honom. Man kunde berätta sådaneder små anekdoter i oåndlighet, men vi vilja ånnu blott beråtta en, som kom London att långe skratta på bekostnad af en sedan några år der bosatt tysk baron. — Den ifrågavarande baronen ådrog sig nåmligen en allmån uppmårksamhet genom sitt ofantliga skågg och mustacher, och detta gaf lord Waterford anledning att ingå ett vad, att den tyske baronen skulle vara rakad inom tre månader. Baronen underråttades genast om att ett sådant vad var slaget, och som han vål insett, att markisen ej var att narras med i sådane fall, så beslöt han att hålla sig inne. Men når detta varat i fjorton dagar, ledsnade vår baron, som gerna tog motion i fria luften, låt raka af sig skågget och gick ut — skågget skickade han, inlagdt i en ask, till lord Watersord. Denne, stolt öfver sin seger, och rård till medlidande med baronen, bjöd honom på en lysande middag, der han under en toast uppmanade baronen att låta sitt prågtiga skägg våxa på nytt, försäkrande derjemte att detta för framtiden skulle blifva oantaetadt