jag för min del tillstär, att jag år afundsjuk på dem. — Men se det vet ingen om, det kan ingen dråmma till en gång; och då går det ingenting. — Nej gubevars, det går visst ingenting, till och med om vi skulle gå ifrån alltihop, som sparfven ifrån axet. — Gud, vare oss nådig, så du talar! Jag tror du börjar fantisera, alldeles som Sally. — Sally år en klok flicka, di må såga hvad di vill. Hon håller sig trogot till sin Wilhelmson; och det år en karl, som jag vet hvad han går för. , — Nej nu känner jag då alldeles inte igen dig. Är det nobla tänkesätt, det ner? Du mår aldrig vål; får jag kånna på din puls! .... Jag kunde just tro det; han slår så håftigt. Du har feber. Mina! Lisett! hit med ett glas vatten åt patron! — Åh nej, gif mig heldre ett glas punsch. — Jaså, var det inte vårre? nå så punsch, då; det skall trankilisera dig. — Ja men inte går ett glas någonting från eller till. Tag hit en hel butelj. — Tio buteljer, om du vill, bara du blir menniska igen. Se så, tillågger hon, i det hon slår i ett dricksglas fullt med punsch; få nu se, hvad det hår kan göra.