— — ——— som — Ah, det smakade rått skönt, säger brukspatronen och drar glaset i botten i ett drag. Ett glas till. Man kan vål kosta på sig litet sjelf, når man kostar så mycket på andra. Vill du inte dricka ett glas med? — Hvarför inte? Herrskapet blir animeradt, och brukspatronens melankoli år borta. — Jaså, du tror verkligen, att det inte står rått till med Sallys hufvud. Kanske det år bara felet, att hon dricker får lite punsch? — Åh nej; punsch hjelper inte får det onda, hon har. — Men vet du, det år inte så rasande att dricka ett litet glas ibland, det kånner jag nu, sade brukspatronen och tömde ännu ett dricksglas. Brukspatronen var af det ölsinnet, att han blef hågfårdig. — Hör du, min nådiga vån — hennes nåd borde man egentligen såga åt dig, efter som du år Jacob Pundmarks hustru — tycker du inte, att rummet hår år fullt af grefvar och baroner ? — Jo, svarade brukspatronessan, som åfven kånde punschens inverkan — det är så pinanste fullt med grefvinnor och generalskor och statsrådinnor och brukspatronessor.