Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1852, sida 2

— Nej, jag vet mig icke ens ha sett honom en gång. — Är det möjligt! utropade Sally, hvars ansigte klarnade; men du nämnde ju honom som en vån. — Ja, se det kommer sig derutaf, att han genom handling visat sig vara en vån af huSet, eller åtminstone af pappa och Victor, ty ) han gjorde oss i går en sådan kraftfull tjenst, att jag tror ingen kan visa den andra en mera redbar tjenst. — Det hade jag våntat af min . . af herr Wilhelmson, ville jag såga. — Du behöfver inte ha någon förbehållsamhet för mig; jag vet allt; Victor har talat om det får mig. — Hvad! att vi ... — Att j åren sörlofvade; år det icke så? — Jo, men utan utsigt att någonsin få gifta oss med hvarandra. — Hindren kånner jag åfven, men tror dem icke vara oöfvervinneliga. Imedlertid måste det vara bra påkostande för er att aldrig få råkas. — Naturligtvis! och finge vi det blott två tre gånger om året, så vore det åndå någon tröst. — Hör du, inföll lisligt Anna, du måste komma till oss också julaftonen.