Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1852, sida 2

mig att få vara i lugn. Vi äro, som du vet, rika — tacka Gud, att dina föräldrar ej blifvit det. — Åh, inte kan det väl egentligen ligga någon olycka i sjelfva rikedomen. Vi åro fattiga, vi — tillade Anna med en suck — men Gud ske lof! vi sakna icke goda vånner. — Om jag kunde såga detsamma! Vet du, Anna, sade förtroligt Sally, som redan fann sig kunna och böra tala öppet med Anna, som med en gammal vån, jag kan icke såga, jag har någon enda vån — knappast min mor, tillade hon och torkade bort en tår ur sitt öga. — Ingen vån, stackars, goda Sally! och jag, som har så många! gå in i hvilken koja du vill på Ladugårdslandet; och du finner en vån af mig. Och min far, min mor, min bror, mina små syskon — och en vån, som år det för oss alla, herr Wilbelmson. Sally rodnade djupt, och det stack till i hennes hjerta; det var en kånsla, ganska nåra beslägtad med svartsjuka. Det var icke utar en tillsats af missnöje, som hon sästade en blick på Anna och fann henne i skånhet stå vida Öfver henne sjelf. — Du känner således den unge hökarn? sade hon med låtsad likgiltighet.