Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1852, sida 2

apropos af att sresta lyckan, så har jag kommit illa ut derför. — Hur så, kåra du? du spelar ju aldrig. — Om icke jag, så finnes vål andra. Men utan tvifvel har ryktet om Jacques åfventyr åfven kommit till dina öron? — Ahal jo, jag har hårt det. Har du på något sått kunnat bli inblandad deri? — Iillsället gjorde det; och det var bra, att jag kom, som jag kom, ty annars hade vål gunstig herrn vid det hår laget suttit i kurran. Du kan inte tro, hvad jag hade för ett spring för den saken i går — till Polisen, till tidningsredaktionerna, till målsåganderne. — Och du har lyckats bemedla saken? — Icke ännu. Vederbörande göra kolossala anspråk. Penningar blir väl slutligen det, som hjelper; men det år just dem, gubben inte vill ut med. — Det kan jag vål tro. Imedlertid bör det vål åtminstone kunna verka så mycket, att han förfar mindre strängt emot sin bror. — Det skall du se! nej snarare tvårtom. Han gnåller nu vårre ån någonsin, yrkar bara på, att penningar skola drifvas in; och hansfo rdranhosminfarår påriknad, det vetjag. — Men i sådant fall, vore jag som du, så brydde jag mig alls inte om det herrskapet.