Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1852, sida 2

—x— ——————————————— fönstret, för att se efter, hvart han skulle ta vågen. — Få se, om han inte kommer hit upp åndå, sade Helmer; såg du, hur vånlig och glad han såg ut. — Ack kåra du! han år affårsman; sådana der årenden som det, i hvilket han nu infinner sig hos min far, bekommer dem icke mer, ån det bekommer dig eller mig att dricka ett glas vatten. Iag tror, du får rått. Det klappar på dörren der nere. — Ja. Åh ja, det kunde jag våltro. Nå, han får vål gå lika rik, som han kom; och det år vål åndå bra hårdt för honom, ty hans fordran år åtminstone råttmåtig, hvilket icke farbror Jacobs år. Men tyst! det brukar kunna höras hår uppe ibland, når de tala der nerel det år så tunna trossbottnar. Men nu ligga mattorna på; låt oss imellertid försöka att lyssna; det kan inte vara någonting ondt uti det, når förhållandet år sådant som det hår. Men det hörs ingenting; jo nul riktigt! det år fråga om en fordran. Men de tala så sakta; hörl misstager jag mig ej? jag tycker, jag hör någon snyftal — Ja, verkligen! (Forts.) 22 ——