Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1852, sida 2

————— — —— —— Styckegods. En journalists missöde. En journalist från ett af departementerna, hade beslutat att begisva sig till Paris, för att der afhöra Te Deum i kyrkan Notre Dame, och öfvervara hela den stora festen i anledning af Bonapartes statskupp. Han förutsatte, att allenast hans egenskap af journalist lått skulle förskaffa honom tilltråde till kyrkans skepp. Sagdt och gjordt. Han reste hela natten och anlånde vill Paris kl. 8 på morgonen. Då föll det honom in, alt trängseln i kyrkan torde blifva ganska stor, och att han skulle förlora den dyrbara tiden om han först stege af vid sin vanliga bostad på gatan Caumartin, ja, att han möjligen derigenom icke skulle erhålla någon plats alls. Han begaf sig således kortaste vågen till Notre Dame och sökte, att, så godt sig göra låt, dölja sin nattsäck under sin kappa. Anländ till kyrkan, fann han redan ingångarna besatta; det lyckades honom dock, vete Gud på hvad sått, att obemärkt förskaffa sig in, men nu blef hans första omsorg, att uppsöka en lugn plats, hvarifrån han kunde vara ett lyckligt Ögonoch öronvittne till hela högtidligheien. Emellertid uppfylldes kyrkan mer och mer, och ordningsmånnen gingo fram och tillbaka, för att anvisa de ankommande deras beståmda platser. En af dessa ordningsmän varseblef plötsligt landtbons godlynta ansigte, under det denne krampaktigt höll sin omsorgsfullt gömda nattsäck i hand; då han nu tillfrågades hvad han hade der att göra, och hvad han gömde i nattsäcken, förlorade han hela sitt mod, stammade några obegripliga ord, och då presidentens ankomst i samma ögonblick tillkännagass, så befallte man den stackars journalisten att genast aflågsna sig. I känsla af sin loyalitet och sin rått ville han icke genast efterkomma besallningen; men innan det lyckades honom att förklara sig, greps han och öfverlemnades till vakten utanför kyrkan. Sedan högtidligheten redan längesedan var förbi, inståldes journalisten, åt hvilken man hittills icke haft tid att egna någon uppmårksamhet, till ransakning, och då han var i stånd att afgifva den mest lugnande förklaring, erhöll han tillstånd att återvånda hem, likvål för sent för den stackars journalisten att såsom Ögonvittne kunna i sin tidning införa en berättelse om högtidligheten.