Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1852, sida 1

gra steg ifrån dörren, der de förut hållit sig. — Hvad nu, slynglar? skåms ni inte? håll er vid dörren, det år er plats . . . eller råttare sagdt, på gatan. — Så fort vi fått våra pengar, sade, med hycklande höslighet, den ene af exekutionsbetjenterna, hvilka begge vexlat en betydelsefull min emellan sig, då de funno, i hvilken sinnessörsattning gäldenären befann sig. — Fins inga pengar! . . . gå er våg. — Jaså, talar herrn ur den ton? — Herrn! jag år löjtnant, har konglig fullmagt. — Angår oss inte; men har herra pengar, det angår oss. — Nej, har jag sagt, era djeflar! — Spar sitt ovett, herre. Har herrn inte pengar, så måste herrn följa med till gillstun. — Åh vet hutl någon Pundmarks son kommer inte på gillstun. — Det skall vi vålan få se, sade den ene, och började låsa upp utslaget. Men i det samma han satte det för ögonen, slog Jacques det ur handen på honom, och fattade i hans arm såsom för att kasta ut honom. Då likvål denne, så vål som den andre, gjorde motstånd och sjelfve beredde sig