Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1852, sida 1

på begges ansigten lästes ett tvetvdigt uttryck af höslighet, blandad med försmädlighet. — Vi ha ett litet papper på löjtnanten, sade den förste; och Jacques -vänner-, som sågo, att hår skulle bli allvar utaf och dessutom funno, att rått ingenting mer var att förtjena på spelet, dröjde icke att såka upp förevändningar att draga sig tillbaka. — Adjö, min bror! jag har ett angelåget bref att skrifva, sade von Gloop och gick. — Au revoir, mon frere! Jag hade så når glömt, att jag har ridlektion just nu, sade von Wiften. — För tusan! sade Westanflåckt och drog upp sin klocka, jag våntar min faster med ångbåten: den måste vara hår just i draget. Dtra åt helfvete med er allihop! skrek, något obelefvadt, Jacques, som väl visste, att det varit förgåfves att anlita sina vånners ådelmod. Jacques, redan förut vid ett helfvetes lynne genom den betydliga förlusten, och ånnu mera uppbragt, nu, då han såg sig lemnad i sticket af sina -vånner,, visste knappast mera, hvad han gjorde. — Nå, marufflar, hvad står ni der och gapar efter? skrek han till exekutionsbetjenterna, som naturligtvis ej gjorde mine af att lemna rummet, utan tvårtom trådde fram nå