arbetsklassen, hvars rått, såsom näst principalerne de mest bidragande att underhålla församlingens inråttningar, årendena hufvudsakligen angingo, antingen icke vågade yttra sig eller liknöjdt betraktade ärendenas gång, så uträttade pastor och de få andra derstädes boende af bildade klassen intet emot de -våldige-. Hat och förföljelse blefvo deremot deras lott, som ville vål — och klagade man, hvad vann man då, når lögnsulla insinuationer och jemvål ett annat skål — — — gåfvo utslag i saken? En man, human, insigtsfull och driftig, nödgades i följd af sin tjenstebesattnings beskaffenhet inslytta i församlingen. Denne man var aslidne öfverinspektor Flintberg, som år 1832 valdes till ordförande i fattigvårdsstyrelsen. Inseende omöjligheten all komma till någon ordning i församlingen och hushållning med dess medel förr ån hon gaf sig en ösverstyrelse och en kommunalsörsattning. som föreskref, jemte hittills saknade kontroller, de pligter, hvilka ej mindre denna styrelse ån de från densamma utgrenade bestyrelser för kommunalinråttningens afdelningar vid ansvar borde iakttaga. Med sin ovanliga förmåga att åfven ögonblickligt öfverraskande, effektivt inverka på sinnena för hvarje godt åndamål, lyckades det honom att så vid sockenstämma atsedde deputerade, som tillika med honom uppsatte de grunder, på hvilka en slik fårfattning borde fotas. Men detta förslag blef, likasom hvarje annat nyttigt företag i denna församling, vid sockneståmma underkåndt, och hans goda vilja belönades med otack ålven af dem, som med sina namn bekråftade detsamma och han afsade sig då för alltid all befattning med församlingens göromål. Ändtligen utkom den långe efterlångtade kongliga förordningen om socknenåmnder i riket, af den 29 Augusti 1843, och pastorsembetet pålyste sockneståmma om val af denna styrelse; men nu som alltid, når fråga uppstått om att, till sjelssvålds och olagligheters förebyggande, stålla sig författningar till esterföljd, öfverröstades ordföranden, och man ville icke håra omtalas någon styrelse. Emellertid fortforo oordningar och missbruk, och de isolerade kommunalmyndigheterne, hvilkas ordförande och ledamöter icke ens voro valde af församlingen, fortforo att regera, utan att vara bundne till något ansvar för sitt handlingssått; och enär bemälte sörordning, om man ock velat följa den, icke utan särskilda föreskrifter kunde tillåmpas eller lade något egentligt hinder för vederbörande att göra och låta huru de hehagade, så sörhöjdes år efter år kommunalskatten, (den lokalmyndigheterne, vanligtvis fattigvårdens ordförande, utan församlingens hörande till beloppet beståmde), som godtyckligt uttaxerades, och anvåndes, hufvudsakligen till underhållande af fattigvården, hvars personal alltjemnt förökades af genom fylleri förderfvade menniskor, af hvilka dock en stor del, som befann sig uti verksamhetens båsta ålder, kunnat för tjena sitt bråd och gjort det, om icke fattigvården, af sårskilda orsaker, alltid stått dem öppen, då deremot med visshet sörsäkrades, att andra, som icke genom låttja eller liderlighet blifvit armodets föremål, icke hade skål att rosa fattigvårdsstyrelsens liberalitet. Af sådana orsaker och då den arbetande klassen fann omförmälte skattebörda blifva dem för tung samt missnöjet med såttet, på hvilket man anvånde församlingens tillgångar, gaf sig ofta högljudt tillkänna och ytterligare stegrades derigenom, att revisorerne af 1844 —45 och —46 årens räkenskaper för sattigvärden uti sina deröfver asgilne berättelser besvärade vederbörande redogörare med för honom högst graverande anmårkningar öfver en, lindrigast sagdt, ytterst värdslös hushållning med sattigvärdens medel. hvartill äfven lades, att han icke redovisat andra kassor tillhörande medel, som han vppburit för flera år och hvilka anmårkningar han, utan att deröfver förklarat sig, lemnat obesvarade, sattes ordföranden i fattigvårdsstyrelsen i nödvändighet, att till pastorsembetet aflåta en skrifvelse, hvaraf hår återgifves följande utdrag: Då såvål förändrade förhållanden, som missbruk, inrotade vanor och oredor samt mycket annat för nårvarande att förtiga, hårstådes långe synes hafva påkallat genomgripande reformer inom alla grenar utaf kammunalfårvaltningen os ack amadan fÅrcamlingang