Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1852, sida 1

svist, och af en husläkare, som hvar nyårsdag ordentligt får sin hundra-bankosedel? .. Men det år bara i paranthes . . . Nå, når jag kom ner för trapporna, lika slug som förut, hvad jag skulle gåra åt Lola, måtte jag just i porten ett allra som lilla låckraste fikon . . . ni vet, alt jag har smak och vet att bedåma tockeder ... nå, tånkte jag, det skall bli lustigt att se, hvart hon tar vågen; fårmodligen bor hon i huset. Jag följer således sakta efter uppför trapporna; men tånk er min förargelse, når jag ser henne ringa på gubben Bergsorss klocksträng och straxt derefter ser denne komma och öppna och taga emot henne med ett hågst sållsynt vånligt leende — sällsynt emedan gubben annars år en tvårvigge. Det var således förmodligen ingen patient eller något sjukbud, utan någon gammal bekant. Fan i den gubben! han år inte så dum, som han ser ut . . . ett så fint Papper får man Jeta efter. Nå vål, jag patrullerade derutanför både långe och vål. Slutligen kommer min sköna; och jag sätter mig i marsch efter henne på linker håll; jag får mig en grundlig motion, ty det bår af åt Jacobs Bergsgrånd och Sperlings backe och så vidare, långt fan i våld på Ladugårdslandet. Men hvem får jag se, som måter henne? ingen annan ån allas vår vån Staub, som går rakt emot henne