———— — —— —— ——— — — Iugen år närmare dertill ån svärsar, som är rik och tillhör la haute sinance. Brukspatronen rätade ut sig och kånde efter sitt vasaband. Någon serdeles sublim ide tycktes hvälfva sig hans hufvud, ty han såg utomordentligt tankfull ut. Efter en stunds tystnad sade han till sin svårson: — Men skulle det väl egentligen passa mig, som tillhör lafaute till gagns, att taga emot en ministerportsölj? Man ser ju, huru våra stora godsegare bland adeln försmå sådant! Vore det i sjelfva verket inte under min värdighet? — Ganska nobelt tånkt, utar tvifvel ganska nobelt! det ligger sexton anor bakom det ta ord — sexton anor. Men ånnu år icke penningens anseende nog stadgadt, för att man bör försmå de medel, som kunna upphöja honom till, hvad han bår vara, och utan tvifvel blir: ett verkligt adelskap. — Mycket vål sagdt! rikedomen år det råtta adelskapet. — Visserligen! dock år detta adelskap broder till vårt adelskap, bördens; och dessa bröder, rikedomen och börden, böra räcka hvarandra handen och gifva hvarandra en broderlig kyss till försäkran på, att de ej vilja svika hvarandra under det gemensamma