Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1852, sida 1

med han alltid började — och han behöfde åtminstone en minut, för att decidera sig om han borde såga etiaglas vatteneller ett glas vatten eller -ett glas vatlen Till sina -politiska tånkesått var kammarherren naturligtvis strängt konservatif. Hvad som egentligen förstås härmed, visste han lika litet, som någon annan. Kammarherren och hans svårfar promenerade vid hvarandras sida af och an i den stora salongen, inbegripne i ett samtal, som mycket tycktes intressera dem båda. Att detta var fallet, kunde man sluta bland annat deraf, att kammarherren, följande gammal vana alltemellanåt stadnade och förmådde den, me hvilken han samtalade, att göra detsamma, genom att lågga sin hand på hans arm. Ju oftare sådana små afbrott i promenaden intråffade, dess såkrare kunde man vara, att samtalet var intressant — får de samtalande åtminstone — och det var just vid ett så dant asbrott, som kammarherren, såttande på sig sin betydelsefulla mine och låggande armarna i kors, yttrade: — Men jag ser ingenting, som hindrar svårfar att bli statsråd. Då brukspatronen endast besvarade detta mågens smickrande omdöme med en obeskrifligt dum mine, ungefårligen sådan som han u