Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1852, sida 2

tor, på hvars ansigte man kunde låsa, att ingen utsigt till råddning fanns. — Ja, han får vål ta det lilla, som finns, svarade sadren med resignation. Vi få väl tacka Gud för den onda dagen, så vål som den goda. Herren gaf och Herren tog, vålsignadt vare hans namn. — Hör på, pappa! sade Victor, som tycktes få en ingifvelse; år detta all pappas skuld? — Nej gunås så visst! jag år allt utom dess skyldig ett par hundra riksdaler. — Och till hvem? — Till hökaren Wilhelmsson. — Jaså! sade Victor och blef lång i synen. — Honom tror jag dock icke jag har någonting synnerligen att frukta af, ehuru skulden gunås år gammal, sade gubben Pundmark lugnande, ty han såg att denna upplysning gjort Victor nedslagen. — Det tror jag också, sade Victor; det var också inte det jag mente. Dock skulle jag tyckt mera om, om pappa varit skyldig de pengarna till någon annan. — Hvarför så, min gosse? — För det, att ... men det år någonting jag icke kan tala om, ånnu så långe. — Som du vill. Låt oss nu imellertid gå hem, ty jag måste förbereda min hustru