Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1852, sida 2

srågade han: det stack mig också, som du kan förstå, för nog kunde det varit möjligt ätminstone, att jag endast kommit för att helsa på; och dessutom, som han rått vål visste, hvad årende jag hade, så tyckte jag det var mindre passande att fråga mig derom i närvaro af tredje person. — Bad han inte pappa sitta? — Visst inte — och, kan du tånka, hur det gick? Jag var inte i stånd att få fram ett ord om den saken, jag egentligen hade att tala med honom om. — Det kan jag nog lått inse, med pappas lynne. Det står nu således på samma punkt som sörute — Ackurat; och hvad skulle jag göra? innan jag hann öppna min mun, började Jakob, allt under jäspningar, att tala om de dåliga tiderna, om stora förluster, som han gjort, och den deraf följande nödvändigheten att söka få in sina fordringar — allt det der bifogadt med icke serdeles smickrande omdåmen om personer i allmånhet, hvilka hade skulder, och sådana isynnerhet, som voro skyldiga honom, — med ett ord, han bragte mig så ur koncepterna, alt jag icke fick fram mer ån ett enda ord, och det var: adjö! I — Jo nu år det bra tillstökadt, sade vic