Victor hade icke just roligt, der han gick och patrullerade utanför sin sarbrors hus, slag på slag, men helt nåra för att icke kunna bli sedd ifrån fönstren. Omsider tycktes dock gubben tråda ut. Victor gick emot honom; men på fadrens uppsyn kunde han redan se, att det ej hade aflupit efter önskan. — obeveklig? frågade Victor och stadnade. — Ja, ty vårr! — Nå, men hvad sade han då? — Jo, till att börja med kånde han inte igen mig. , , — Men pappa låt väl anmåla sig? — Det var just det, jag inte gjorde, sör det förstod jag mig inte på. utan gick rakt in. — Redan det var osörsigtigt. — Jag slutar det derutaf, att detfårsta, Jakob gjorde, var att snubba en betjent, som han kallade Bergqvist, för det denne,som han uttryckte sig icke passade på dörrarna, hvilket jag tyckte var temligen förolåmpande, alldeles som jag skulle kunnat vara en tjuf. — För mycken granlagenhet bår pappa inte påråkna der vid lag. Nå, han kände inte igen pappa? — Nej, jag blef flat och stadnade vid dårren och frågade: Kånner bror Jakob inte igen mig? KJaså, det år du? sade han, utan att resa sig upp ifrån sin stol. UMvad vill du?