Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1852, sida 2

— Nå så tjugufem då? — Bjuder ni så dåligt, så ber jag er inte långre uppehålla min tid. — Femti? — Nej! — Sjuttifem? — Omöjligt. — Nittio? — Inte under sullt. — Det är inte min herres allvar? — Mitt fulla allvar. — Nittifem procent. Inte ett runstycke Hundra procent, inte ett runstycke under. Ja eller nej? — Nå, sade Staub med en suck, jag ger hundra procent. — Herre! röt Wilhelmson till, att den lille procentaren tog två eller tre steg baklånges, ni måste vara en sakramenskad fåhund. — Hur då? Gud bevara, hur då? kan man vara hederligare ån att bjuda hundra procent för en osåker fordran? — Man kan inte vara skurkaktigare, ån om man går det, ty det bevisar, att andra låga planer dölja sig bakom negociationen. Hur år det, min herre, tillade Wilhelmson, som af Victor hört, att Staub — han misstänkte nu att det var densamme — hade ett godt öga