Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1852, sida 2

Salon. Amerikanska salongsfigurer. Uli en engelsk turists transatlantiska ströstågfinns ibland annat följande skildring af en litterär soiree i New-York: På ett landtståtle, belåget omkring 6 engelska mil från staden och tillhörigt hr S., presenterades jag, såger turisten, för dennes fader, som var ågare till den båsta taflesamling i New-York. Fader och son hade den godheten att införa mig i en litterår krets hos Miss tix x en amerikansk författarinna med något anseede, hvars hus — men aldrig skafferi eller vinkällare — alltid står öppet en bestämd afton, och presentera mig för mången notabilitet inom NewYorks försattareverld. Några deribland voro verkliga Jejon, men icke så få buro endast lejonhud. Genom en eller ett par utgisna noveller, den de frikostigt utdelat bland sina vånner, ansågo sig dessa herrar berättigade att bära nedvikta skjortkragar, låta hår och skägg växa efter behag och gifva sig anseende af mån, hos hvilka anden vunnit en allt för stor öfvervigt öfver kroppen, för att skänka den senare ringaste uppmärksamhet. Under hela aftonen öppnade de icke munnen, utan stödde sig i en djupsinnig stållning mot kaminen, under det att deras småleende blickar riktades mot ett obeståmdt mål, eller ock sutto de i någon vrå på ottomaner och stirrade narraktigt på sällskapet. Ingen menniska störde dem i den drömverld. hvari de låtsade lefva. Herr Willis, vården i huset, utgjorde ett ganska behagligt motstycke till dessa små lejon; han skrattade och språkade om hvarjehanda saker, som en vanlig menniska. Äfven hos Miss vHfeeet låg ingenting pedantiskt och ganska litet blåstrumpaktigt, och ehuru redan nåra fyratiotalet, spridde hon någon glådje i sällskapet genom en förtjusande polketta. Under loppet af aftonen hördes engång plötsligt ett hviskande st! öfver hela salongen; en herr Gudvethvad, någonting liknande Puddelwitz tyckte jag nåmnas, skulle gifva luft åt sina fantasier, och en utlåndsk gentleman, med så mycket hår och skågg, som rimligtvis kunde få rum, satte sig genast till pianot. Jag måste dock tillstå, att hr Puddelwitzss tontankar voro utmårkt vackra och kånslofulla, och motsvarade alldeles icke hans vilda skägg. — Efter den nämnda polkettans slut, stego de små lejonen upp och söndersleto det nåt, som deras tankar i två timmars tid spunnit omkring deras själor; åfven vi rekommenderade oss.