Den lyckliga sjukdomen. Berättelse af J. M. Rosen, (Forts. fr. n:o 91.) — Ack jag ber välborne herrarne allraödmjukaste om förlåtelse, att jag tar emot dem så hår i mörkret; men det måtte vara seni på natten, för jag kånner mig nåstan fullsöfd, sade Kräman--. — Har ni inte eld, så har jag, sade konstapeln, utan att akta på krögerskans ursäkter, och tog fram under rocken en blindlyckta. Nå, hvar har ni gökarna nu? Men når han Iyste inåt stugan, såg han ingen annan ån Filikråman, som stod midt framför honom i djup neglige, och Quist — så var Våderqvarnens råtta namn — der han satt i sin värdslösa stållning, utan att bry sig om att helsa. Utom dessa tvenne personer syntes i rummet ingen annan ån Glåmbgat, som låg på en gammal matta i en vrå, med ansigtet våndt emot våggen, och i en sidoskrubb påtråffades, åfven liggande, Göktytan