öfverkonstapeln och pekade på Quist. De begge konstaplarne trådde fram, för att fatta honom i armarna; men i detsamma lågo de slungande till hvar sin sida af stugan. Öfverkonstapeln blåste i sin pipa. De liggande qvinnorna reste sig från sina båddar. Det enda plagg, hvari de visade sig, skylde dem endast flåcktals. De tio utanför posterade konstaplarne ryckte an, med dragna huggare. — Nu ska ni få se på muntration! skrek Quist; och i ågonblicket blänkte en knif i hvardera af hans hånder. Fradgan stod honom om munnen; hans låppar, som voro krit hvita, darrade; hans ögon sprutade eld; hans hatt, som blott hångde på nacken, dolde föga af det , mörkröda, tofviga håret, hvilket hångde ned ända till ögonbrynen; jackan hade han flåckt upp, så att det breda, härbeväxta bröstet visade sig ända ned till byxlinningen; hans ben voro utbredda, och det hotande i hans ställning fullåndades af de långa armarna, hvaraf han hade den högra höjd i luften och den venstra sänkt i råt linia med den högra, fårdig som han var att esätta våderqvarnen i gång-. Öfverkonstapeln ryggade ovilkorligen ett par steg tillbaka, stadnade så, med armarna i kors, och sade med allt det lugn, han kunde: