Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1852, sida 2

jans värdinna och närmade sig dörren, endast i linnet och med en halsduk kastad öfver skuldrorna. — Vill ni dörren skall in? skreko de otäliga polisbetjenterna, i det de håftigt skakade dörren; men hon var ej lått att få upp, tillbommad som hon var med jernstånger innansör. — Strax, strax, söta herrar! sade Filiktråman i det hon tog bort hindren och satte nyckeln i hålet. Allt satt Våduren trankil vid bordet, med ena benet uppkastat på bånken och hatten på sned, rökande på en cigarr och smågnolande sin favoritsång. Ändtligen öppnade Filikråman, och in trädde en öfverkonstapel jemte tvenne underkonstaplar. Tio andra konstaplar voro posterade i nårheten, för att vara tillhands, i håndelse af behof. — Jo, ni lårer ha fört ett vackert lefverne hår i natt, sade öfverkonstapeln. — Hvem? jag? nådig herr kommissarie — jag har låga i min såta sömn, jag. — Det förstår jag väl. Men upp med ljus! (Forts.) — FFFF