Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1852, sida 1

vål till god del sin grund i hans fysiska styrka; men den fysiska styrkan år aktad af alla, den immoraliska öfverlägsenheten endast af den onda naturen; och det var genom ett sådant slags respekt, som Våderqvarnen — eller Våduren, såsom han ock kallades — stod i så stort anseende hos kunderna på Sumpens. — Det år båst att rödja bort det hår kraf. set, innan Våduren kommer, anmårkte Klockarn; för år han vid lustigt humör, så kan act falla honom in att anamma hela subbet. — Rått nog, anmårkte en liten spenslig karl, som kallades Presten-förmodligen emedan han varit student, Våduren respekterar inte eganderåtten hos oss en gång. — Hvad pladdrar den åsnan? sade Glasmåstarn; du år inte vård att nåmna Vådurens namn en gång, prestsnyffel. — Stilla, stilla, förmanade Biskopen. Prestkråket år väl menniska, han också. Men, som Klockarn såger, det år båst att skaffa undan det hår skråpet så långe. vi få skifta en annan gång. — Rått så. Och nu, Prest, visa, hvad du duger till. Presten-, såsom den ende skrifkunnige, tillhörde det att gåra upp inventarium. Plänböckerne, port-monnaierne, börserne tömdes och kastades sedan samt och synner