Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1852, sida 1

Men om -Gyllene Såmjans kunder voro likgiltiga för Eldorado, så togo de deremot med lislist intresse emot en nyhet, som Språtthöken beråttade. — Nå, gastar, jag skall beråtta er, sade han, att Våderqvarnen år ute och luftar sig. — Åh, skreko alla på en gång, har han slutat skolgången? Tyckte han inte om kosthållet på ån? Har han sagt upp brorskapet med gubben? Blefvo kronpersedlarne får trånga? Har han ledsnat på Sanct Holono? voro, jemte många andra, de frågor, hvarmed Höken bestormades, och som alla betydde detsamma som: har han rymt igen ifrån Rindön? — Jag såg honom med mina egna ögon, j och han såg mej — men, förstås, inte passade det sig då. — Han måtte vål inte ha blifvit högfärdig, så han glömmer sina gamla vånner på Sumpen: sade Göktytan, Våderqvarnens gamla käresta. (-Sumpenvar Gyllene Sämjansordensnamn.) -Väderqvarnen var en vild slagskåmpe och kallad så, dels för sin rörelse med armarna, då han säcktade. med en knif i hvardera handen, och dels för sitt gestikulerande, då han talade. Det mårktes tydligen, att alla hade en stor respekt för denne själafrånde-. Denna hade