Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1852, sida 2

— Iag kunde icke tro att Pålacken skulle vara så klumpsotad i händerna, skrek sörargad Språtthöken och tillade: jag väntade ändå på honom slere hvarf, under det jag tittade mig om efter skinnrockarna, för han hade beståmdt lofvat att i denna qvåll blifva en af våra. — Det fins inte heder och åra i sådant folk, det vet man vål, återtog Biskopen; men så vet den junkern inte heller, hvad han gör — eller hur, Kråma? jag tror du inte låter oss fara illa i natt. — Fan vare en hund emot sin egen kropp! sade Grosshandlaren, hvilken Filikrämans tillrustningar icke undgått. Sedan Sprätthöken våndt ut och in på alla sina fickor, för att visa ordensbråderna, att han ej obehörigen undandoldt någonting, var tiden inne för honom att klåda om sig. Sådan han kom ifrån gatan, var han klådd i slångkappa af fint kläde, hvarmed den öfriga klädseln harmonierade, så att han alltför väl kunde gålla för en sullåndad sprått med sina glackhandskar, lackerade stöslor, glasögon med sköldpaddsbågar, polkahår och dandy-skägg. Men all denna herrligheten skulle öfverantvardas åt Tuppen, som var magasinssörvaltare, ty ingen tråd af hvad Språtthöken hade