— —————7—— oo fortfor Språtthöken och stack ner handen i en af sina djupa fickor efter ett par guldur, som han lade bredvid plånboken. Grosshandlaren, ordens utprånglare, kallades så, så vål för sin befattning, som en icke obetydlig korpulens, hvilken ansågs gifva honom en viss yttre vårdighet och dessutom gjorde honom mindre låmplig för nattliga idrotter, der det ofta kunde komma i fråga att krypa. , , Filikräman, ställets värdinna, af ett mera jovialiskt ån elakt utseende, visade Sprätthöken all den uppmårksamhet, en så god kund egde rått att fordra, och framsatte skyndsamt de begårda dankarne; men dröjde något med brånvinet, af fruktan att det kunde inge gåsterna mod att plundra skatten, af hvilken hon vål visste att i hennes band skulle komma att stadna det hufvudsakliga. För att göra desto mera effekt med sin samling pretiosa, drog Höken fram blott litet i sånder och långsamt, hvarunder han underhöll ett slags konversation. — Ser du, Gråshoppa, sade han till en ung, uppnåsig qvinna med kortklippt hår, och visade henne ett par omaka örhängen, det hår tror jag skall både vårma och klå når du kommer på pallen. Men ursågta mig, min nådigaste fröken, sade han genast derpå be