kättegångsoch Polissaker. Uti poliskammaren fortsattes sistlidne Thorsdag uppskjutna ransakningen, angående åfventyraren C.J. Gustafsson Rosenius. Samtlige parter i målet voro nårvarande, Rosenius begårde nu få i sin vid förra råttegångstillfållet afgifna förklaring göra det tillågg, att han icke förr, ån efter det fru en gång i år besökt Rosenius och dervid yttrat sin förtrytelse ölver, att Rosenius understått sig misstånka hennes dotterson att vilja olofligen från henne tillgripa guldoch silfversaker, af gossen såsom pant mottagit de pjeser Rosenius numera återstållt, enår han ansåg, att detta fru :g yttrande inneburit ett medgifvande, att de saker gossen hos Rosenius pantsatte skedde med hennes vetskap. Såvål fru som gossen bestredo det sanningslösa och förvrångda i tillägget. Väl vidgick fru att hon vid ifrågavarande tillfålle besökt Rosenius, men ingalunda i den afsigt Rosenius uppgifvit, utan tvårtom dervid allvarligen förebrått honom hans nedriga försök att locka gossen in på brottets bana. Anledningen till besöket hade hon håmtat deraf, att gossen kort förut för henne omtalat huru Rosenius esomoftast uppmanat honom bestjåla sin mormoder. Hårefter afnördes följande af fru såsom vittnen åberopade personer: Fru Hultman, hvars cigarrförsäljning Rosenius någon tid förestått, men hvarifrån han numera år skiljd, beråttade att gossen 2:ne serskilda gånger före jul fått låna penningar till ett sammanråknadt belopp af 25 rdr rgs, hvilka penningar han efter egen uppgift skulle begagna till uppköp af julklappar, dem han ämnade gifva sin mormoder. Dessa penningar hade tagits ur kassan i boden på Rosenii begåran, sedan han dels iklådt sig ansvaret för deras ordentliga återbetalning till vittnet och dels uppgifvit, att någon risk dervid så mycket mindre kunde ifrågakomma, som gossens mormoder vore både vederhästig och reel. Efter jul bade Rosenius ofta bistråckt gossen med penningar, hvilka slutligen uppgått till 39 rdr rgs. Rosenius hade af gossen till säkerhet härför fått mottaga åtskilliga guldoch silfverpjeser såsom pant. A lånesumman hade vittnet icke mer ån en gång sett gossen göra afbetalning. då han lemnat Rosenius en 2 rdr bko sedel, å hvilken Rosenius likväl gaf I rdr rgs tillbaka. Gossen hade dervid yttrat, sedan Rosenius uppgifvit resterande skuldbeloppet: så mycket tror jag mig icke vara skyldig magistern (en snygg magister!), ty enligt min räkning, lårer det icke vara mer ån några och tjugo rdr. På fråga, om vittnet hade sig bekant, att Rosenius mottagit 2:ne saltkar af silfver jemte de flera saker, som ånnu icke tillråttakommit, genmålte vittnet, att hon vål sett Rosenius en gång mottaga ett silfversaltkar, men att han en annan gång återstållt detta till gossen, då denne i utbyte lemnat Rosenius ett par öronringar med berlocker af guld; och försäkrade vittnet slutligen, att hon icke sett Rosenius inneha flera saker ån dem han redan återlemnat. Gossen påstod likvål nu, att han aldrig återfått saltkaret och att han långt förut lemnat Rosenius omvittnade öronringar med berlocker. Pigan Gustafva Pettersson, i tjenst hos fru Hultman, visste ingenting om Rosenii förhållande till gossen förr ån vid visitationen, och hade således ingenting upplysande att meddela mer, ån att gossen osta besökt Rosenius och dervid blifvit trakterad med punsch och bischoff samt stundom af fru Hultmans gåsbråst. Sedermera hade likväl vittnet fått höra både af fru Hultman och Rosenius, att gossen sjelf reqvirerat och betalt traktaten. Fredrika Hultman, dotter till fru Hultman, hade endast berättelsevis hört af sin mor och Rosenius, att gossen af den senare fått låna penningar mot pant af guldoch silfverpjeser. Äfven detta vittne intygade, alt gossen och några bans kamrater som oftast låtit i en bodkommare servera sig punsch, vin och gåsbröst, samt derföre erlagt betalning. Fru Hultman vitsordade riktigheten af pigans och dotterns beråttelser, men då hr polismåstaren dervid anmärkte. att dessa vittnens utsago inneburo bevis mot henne om olaga handel, sökte hon med bitråde af Rosenius slingra sig från erkånnandet, troligen af fruktan för de möjliga följderna deraf. Några minderåriga gossar, emellan 11 och 14 år, bördes åfven. Deras berättelser inneböllo dels att de i sållskap med gossen varit inne hos Rosenius åtskilliga gånger, och dervid smort sig med ,gåsbröst, och vin, och dels att Rosenius vid ett sådant tillfålle, sedan han hviskat något vid gossen, lemnat denne en biljett för att med densamma gå till guldsmed Gökblad — hvarom biljetten bandlade visste de ej, — likväl kunde de sluta af några ord, som högt yttrades, att frågan rörde försäljning af något sillver. Bosenius, med anledning håraf uppmanad att nårmare uppgifva biljettens innehåll, förklarade först, att den endast handlat om försäljning af ett honom tillborigt silfverbeslag till en pipa, men åndrade genast denna uppgift sålunda, att ifrågavarande biljett varit ett af Fru underskrifvet intyg, att gossen ågde rättighet sålja 2:ne silfvermatskedar till hvilken guldsmed han behagade, och att Rosenius endast derunder teck