sin familjs heder-, att han, medelst notarialbeskickning, och hotelse att ståmma, sökt af mig tilltvinga sig ytterligare redaktions-arfvoden, och hvarigenom han naturligtvis åfven skulle blifva moraliskt pligtig att fortfara som medarbetare i tidningen. Jag vill derföre också blott tillågga tvenne anmärkningar: Den första, att hr Ekbohrns insinuation, att det skulle varit några samvetsskrupler, i afseende å tidningens tendens, som söranledt hans bref till mig, desto påtagligare strider mot sanningen, som hela den läsande allmånheten allt för vål kånner, både att tidningen, under sistl. November och December månader, då hr Ekbohrn likväl icke låt afhöra någrasådane samvetsskrupler, varit vida skarpare ån detta år, och att dessutom jag i anseende till en svår sjukdom, sjelf icke alls befattade mig med tidningen vid den tid hr Ekbohrns bref aflåts; samt den andra, att den sannskyldiga orsaken till hr Ekbohrns bittra skrifvelser var den, att jag vid min sjukdom uppdrog icke herr Ekbohrn, utan hr C. G. Uggla att sköta tidnin gen; men hvartill jag emellertid hade följande grundade skål: 1:o att herr Ekbohrn, under de mer ån tre månader, han, vid mitt insjuknande, redan arbetat i tidningen, icke lemnat någon enda original-uppsatts, utan endast en hop långtrådiga ösversättningar och omskrisningar, till större delen af förut från franska till tyska språket ösversatta abstrakta afhandlingar, utan allt intresse för dagen, ehuruvål jag kanske haft billigt att vånta, att den, som betingat sig ett redaktionsarfvode af 2,400 rdr af en tidning, som till på köpet icke utkommer mer ån två gånger i veckan, bort prestera annat ån dfversåttningar, hvilka vanligen betalas med 2 å 3 rdr spalten. 2:o att jag från flere håll fått emottaga klagomål öfver hr Ekbohrns -Ilånga och tråkiga artiklar, och att jag, som åfven blifvit underråttad, det flere herr Ekbohrns egna tidningsföretag misslyckats, just till följd af denna tråkighet, icke kunde blottstålla mig, att sålunda få min tidning kullskrifven; samt 3:o att herr Ekbohrn, trotts allt sitt skryt, det fråga varit att han skulle åfvertaga Åftonbladet, likvål saknar icke blott den får en tidningschef nådiga kånnedom, såvål om landets administration, som om tidens. politiska och sociala frågor, utan åfven erforderlig språkkunskap, enår han icke mer ån rått och jemnt kan låsa ens innantill hvarken engelska eller fransyska. : Skulle hr Ekbohrn finna sig sårad af dessa sanningsenliga meddelanden, så får han derför skylla sig sjelf, som genom sitt anfall i Budbåraren, framkallat dem. För min del har jag ingenting vidare att tillågga i denna sak, hvarom jag ej heller mera tånker fatta pennan. Stockholm den 29 Mars 1852. Franz Sjöberg.— — I Ae