de Helmer, som likvål icke kunde underlåta erkänna, att åtskilligt fanns sant i Victors anmärkningar. Men, för att återkomma till den hedersmannen Staub, fortfor han, tror du inte, att han fårr eller sednare håmnas det der sprattet, j gjorden honom? — Om han egde förmåga, så tror jag det nog; men hur skall det gå till? Dock, alldeles overksam i den delen har han inte varit. — Hvad menar du? — Jag kan just inte såga det år han, men åtminstone en person, med hvilken han står i nåra förbindelse. Jag menar den der menI niskan, du ser der nere i fönstret. — Hon? — Ja. Som du vet, måste mina söräldrar lefva mycket indraget. Vi ha icke råd att hålla oss någon piga. Anna får vara i pigas stad och stålle. — Åh! sade Helmer sörtrytsamt. — Det år hårdt, men det kan inte hjelpas. Dock år hon befriad från de svåraste sysslorna, såsom att båra vatten, skura och dylikt; och dertill har min mor en hjelphustru, en beskedlig gumma, som varit hos oss i många år; men som gumman inte kan existera ensamt af oss, så har hon andra hus, hon går uti, och bland annat år hon bitråde åt mamsell Selma der nere. Nu förstår du