en gång vara snål och dock kunna erfara kårlek, ja en tredubbel motsågelse, då man dertill år gammal? — Visserligen om det vore kårlek, som beherrskade den gamle Staub. Men det vore ett vanhelgande att såga detta. Kårleken år uppoffrande, vållusten endast egennyttig. Kårleken söker göra lyckliga, vällusten söker endast offer. För vällustingen, i synnerhet om han år gammal, år den klenod, han söker, endast ett ting, hos hvilket han, om han gör uppoffringar, endast vill finna motsvarande valuta. Är valutan större ån upposlringen, så mycket båttrel han har då gjort en ren vinst, en god assdr. Begåret efter genkärlek går af sig sjelf bort med åren, då man finner, att man ej, långre kan göra anspråk derpå; icke så begåret efter njutningar. Hos den lastfulle våxer detta begår snarare med åren, ty efter hans uppfattning år det blott hår på jorden, njutningar stå till buds; och hvar dag, som de ej erbjuda sig, år derföre förlorad. vänusten år på detta sått nåra beslågtad med girigheten, som åfven icke kan måttas annat ån i detta lifvet. Vållusten år någonting reelt, lika som guldet. Och på det såttet år, noga råknadt, vållusten ingenting annat ån fruktan för döden. — Jag kånner din böjelse för sosismer, sa