Litteratur. Un gnista, teckning af Jeremias Munter. Ett besynnerligt stycke arbete! Man låser det hår och der icke utan intresse; men hvad sörf. bygger upp åt sig i ett kapitel, rifver han vanligen ned i ett annat. Vi antaga, att denna teckning verkligen år ett svenskt original, men då har den åtminstone ett starkt syskontycke med vissa tyska foster, hvilka på fådernet hårstamma från en falsk pathos, och på mådernet från en falsk sentimentalitet. Eller hvad år icke denna Leopoldine för en bizarr figur? Måste icke denna scen förefalla löjlig, då hon, på uppmaning af fosterfadern, besvarar frågan om zkonstens ursprung och lif? Hon börjar så hår: -mild och varm, som en moders kårlek, sken solen öfver paradisets lunder-, och sortfar lika pathetiskt en god stund, utan att det faller henne in att tånka på det lilla steget, som år från det sublima till det löjliga. Och huru håller hon ut med sin enthusiasm? Har hon vål att beklaga sig Öfver några egentliga motgångar, som skulle kunna nedslå hennes mod på konstens bana, eller hindra henne att nå dess mål? Nej! Hennes fosterfader gör allt för att bereda henne en god musikalisk uppfostran, hennes debuter mötas icke af några kabaler, som kunna vara att tala om, publiken år för henne genast från första stunden benåget ståmd — med ett ord: hon upptråder under de lyckligaste auspicier, och det synes endast och allenast bero af henne sjelf, att bli en stor artist; men nu har förf. föresatt sig att det ej skall bli af, och så slutar hon, platt som den mest prosaiska positivsångerska, med att sjunga på en konstridaretheater, der till råga på elåndet man hår