det konservativa partiet såsom ett parti, hvilket förrädt sina principer. I — Du kan hafva rått, svarar lord Monmouth, men hvarför tala om det förflutna? Peel år en nödvändig man, åtminstone måste man försöka att tro det. Ack, det år vårt eget fel, om vi låtit makten gå ur vårt partis hånder. Det skulle ingen hafva trott på din farsaders tid. Och når man då håndelsevis tillåt en man af Underhuset att Vara nominel förste minister, för att bestrida förråttningarna, fanns det alltid en hemlig komite af högre aristokrater från 1688, som gaf honom instruktioner. — I denna ton fortsåttes konversationen; Coningsby sramståller sina ideer om politik, religion, offentlig myndighet, arbetets och egendomens solidaritet; den gamle lorden gnuggar sig i ögonen, och förstär icke det unga England, samt gör slutligen sin sonson arflös för att befria honom från hans sentimentalitet. Whigpartiet år naturligtvis ånnu mera förhatligt för Coningsby ån det konservativa partiet. I hans ögon år whigpartiet en slags pretoriansk liga, som håller kronan under förmynderskap och som förvandlar monarkien till en venetiansk republik. — Whigledarnes stora mål, såger han, från Hampden ånda till 1688 var att i England etablera en stor aristokratisk republik efter den venetianska republikens mönster, som då var föremål för de politiska filosofernas beundran. Lås Harrington och Algernon Sidney och ni skall få se, att alla de politiska ledarne i 17:de århundradet uppstållde den venetianska typen som en förebild, hvilken det åndtligen lyckades dem att få införd. Wilhelm den 3:dje förstod dem genast och sade till Whigs: — Jag vill icke vara någon doge. Drottning Annas regering var en strid emellan det venetianska och engelska systemet. Tvenne stora whig-lorder, Argyle och Somerset, hvilka båda sörtjenat plats i det venetianska rådet, tvungo sin drottning att på dådssången ombyta minister. De uppnådde hvad de önskade. De införde en ny dynasti och föreskref den sina vilkor. Georg I var en venetiansk doge, Georg II likaså; båda voro hvad Wilhelm HI icke velat vara. Georg III försökte slippa att vara doge, men förmådde icke bryta sina bojor. Han kunde skilja sig från whigpatricierna, men icke från den venetianska konstitutionen. Det år den venetianska konstitutionen, som beherrskat England ånda till år 1832. På kritikens fålt år det icke svårt för det unga England att bevisa, det hvarken de konservativa eller Whigs åro i besittning af de sanna principerna och den sanna doktrinen, men frågar man det unga England om dess egna principer och doktriner, så år det i största förlågenbet för svar. Det har i sjelfva verket icke annat ån tendenser, det bekånner sig till en aristokratisk socialism och till en kommunism med gula handskar och kerade ståflor. Det har några obeståmda idåer om rättighet till understöd, det Önskar återuppråttandet af bondeståndet, hvilket i deras ögon år lika så legitimt sow pår-ståndet, och anser en kommunalförfattning vara mycket vigtigare ån statens konstitution. Detta år det uuga Englands omogna sida. Det politiserar i månsken och låtsar som det tror sig kunna pånyttfåda samhållet och skapa folkets lycka genom herdeqvåden. Det liknar fordna dagars markiser, hvilka klådde sig i herdedrågt, men nyttjade puder och skönhetsflåckar. Sådana barnlekar passa ej långre i vår tid. Samhållet har blifvit alltför vuxet för att kunna nåras med mjölk; vi vilja icke mera återvånda till dihornet. Men oafsedt dessa omogenheter, år det omöjligt att misskänna de många ädla och upphöjda idåer, som det unga England uttalat, och det lyckliga inflytande, dessa idfcer hafva utöfvat. De hafva tjenat till motvig mot tidens materialistiska tendens och varit et! korrektiv mot statsekonomien, som hotade att absorbera allt annat. I ett land, der industriens utomordentliga utveckling låttare år annorstädes kunnat störta samhållet ned 2 EÖEUFl enirtfglie