Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1852, sida 2

penningar hos mig. Det har så varit min önskan; och så nåra kan jag vara om den förtjensten, som någon annan. Jag har ingenting emot att låna honom, för går det giftermålsförslag igenom, som jag uppgjort för honom, så får jag nog igen det; dessutom har han att vånta ett rått vackert möderne ... Möderne! upprepade Staub, som var något konfunderad dfver, att fadren sjelf kunde tala om möderne. — Ja visst, möderne. Jag hoppas visst till Gud, att min beskedliga hustru får lefva ånnu i många år; och i sådant fall år ju jag hennes målsman och penningarne komma icke ur min hand; men skulle det vara den Hoögstes vilja att kalla henne hådan före mig, så kan det alltid vara lugnt att veta, att man slipper betala ut någonting. — Åh, nu förstår jag! så dum jag var! — Ja, ser ni, sade brukspatronen triumferande, pundmarken tönker längre år ni. Och just dersöre, ser ni, år det inte vårdt att läta min son få för stora summor i sender, för det der kan komma att gå på långtåg, det förutser jag. Jag hoppas han inte går till någon annan, så långe han ser, att det inte stoppar hos er. — Jag har anledning tro det och smickrar mig med att ega hans oinskrånkta förtroende.