Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1852, sida 2

— Hur då, fru Pundmark lilla? — Jo, för se, hon år så konstig. Hon har ingen ammunition. Grefvinnan, som var van vid brukspatronessan, förstod hvad hon menade, dock icke fullkomligt. — Kors, sade hon, jag har alltid ansett mamsell Sally som ett mönster för unga qvinnor, hvad vackra tånkesått beträssar. — Det år inte frågan om det, ser grefvinnan. Nog har hon fått en bra edukaution, för vi har kostat på henne stora summor. Men se, jag ville, att hon skulle vara så der — lite mera för att göra raketer. — Åh! jag förstår; men når man år så ofantligt rik som herrskapet, så går man conqueter åndå. — Det år visserligen en god sak det, och inte fruktar jag för, att Sally skall få gå ogift; men . . . jag ville bara inte att hon skulle gifta sig under sitt stånd. — Fru Pundmark fruktar det således? — hör på, lilla goda grelvinnal med gresvinnan kan jag Ju vara helt uppriktig? Det år så att Sally har i flera år kånt en ung man, som var i Pundmarks tjenst, då han ånnu var handlande. Hon var då så godt som bara barnet, och han var en yngling. Men de hace tillsälle att se hvarandra dagligen; och hur