Salon. Lamartine hos Sultan Abdul-Medschid. (Forts. fr. N:o 80.) — Jag bar kommit örver hafvet och rest 500 mil för att, innan jag beger mig till Smyrna, inför Ers kejserl. mojestät frambära den tocksamhetsgärd. som som jag är eder skyldig. Jag hade intet onnat anspråk på ert lands utmärkta gästsrihet ån min för kårlek för Orienten och för dess innebyggares högbjertade och ådla karakter. Men Ers Maj:t erinrade sig, att denna gåstfrihet. i fordna tider utöfvad af edra företrådare, ofta varit tillråcklig att söra en regering berömd. Innevarande år år uti er regerings historia utmärkt genom ädelt utöfvande af gastfribet emot fråmlingar, och det skall kallas Abdul-Medschids gåstfrihetsoch frikostighets-år. Jag bar redan en gång förut besökt detta sköna land, der Gud gifver solen och sultanen jorden; jag hälsade då er ärorika fader och såg er såsom barn vid hans sida; han har haft den sållsynta lyckan att äga en son, som efter honom fullföljde de kloka och tillika djerfra reformer. hvilka forebygga revolutioner och pånyttföda utt land. Slutligen måste jag såga Ers Maj:t bvarför jag i år hlott en kort tid kommer att uppehålla mig på den egendom, der jag åmnar bosåtta mig. En revolution har utbrustit i mitt fådernosland, om hvilken jag för ut icke visste det minsta, ehuru lögnaktiga rykten i tidningar, hvilka skrifvas af mina fiender, trängde ånda bit. Men då anarkien hotade att tillintetsöra mitt fådernesland, stållde jag mig såsom en af de första i spetsen för håndelserna för att återstålla ordningen. Måhånda har jag vorit Frankrike och Europa nyttig i något, då jag tyglade revolutionen och förebyggde ett allmånt krig. Jag har naturligtvis derigenom ådragit mig ovilja och hat af dem, hvilka jag då skiljde åt. Detta år de menniskors vanliga lott, hvilka uppoffra sig; jag beklagar mig icke deröfver; men denna stållning nödgar mig att ännu icke dfvergifva Frankrike för alltid. Jag qvarhålles der såvål af vånner som af fiender; af mina vånner för att tjena dem, af mina fiender för att kunna bjuda dem spetsen. Från det förflutna ligger en stor ansvarighet på mig; det får icke synas som om jag ville undsiy den, jag måste åtaga mig den med alla dess följder, emedan jag eljest skulle synda mot mitt fädernesland och mot mig sjelf. Denna känsla förstår säkerligen Ers Maj:ts uppböjda själ: den kallas tvärde hos Ottomanerna och Cärai Europa. Men så snart krisen är öfverstånden (hvilket jag hoppas vara skedt inom två års förlopp), skall jag för alltid nedsätta mig på den egendom, för hvilken jag har att tacka frikostigheten af en upplyst furste, hvars godhet prisas af alla nationer, och jag skall aldrig upphöra att bedja alla folks Gud förlänga hans dagar, beskydda hans lands gränser och skänka framgång åt hans reformer. — Jag höll detta korta tal långsamt, med dämpad men allvarlig röst, likväl så tydligt, som jag möjligtvis kunde, på det att Abdul Medschid, som uppmärksamt afhörde mig, skulle kunna gissa meningen af mina ord af sjelfva rösten, och uttrycket i mitt ansigte, af de mörka ställena i ett språk, som han visserligen förstod, men som dock icke var hans fäders tungomål. Alla uttrycken i mitt tal afspeglade sig på hans ansigte; der visade sig stolthet när jag var stolt, tillgifvenhet, när mina ord uttryckte denna känsla, sorg, när jag var sorgsen. Sedan jag slutat mitt tal bugade jag mig lätt, för att antyda, att jag sagt allt. Sultanen förstod mig, upplyfte sitt hufvud, tillslöt ögonen några sekunder för att samla sina tankar och svarade mig i samma anda som jag tilltalat honom: vid slutet af hvarje period stannade han, då storvisirn, sedan han bugat sig ända ned till jorden för honom; vände sig till mig och öfversatte Abdul-Medschids ord. Hans tal var ungefärligen lika långt som mitt, emellertid vågar jag icke bär återgifva det ur minnet, och derigenom måhända lägga ord i munnen på herrskaren öfver ett stort rike, dem ban icke skulle erkänna. Det må vara nog, att dessa ord, långsamt och med värdighet uttalade, vore fulla af godhet, klokhet och vänlighet. Han sade att han förstod och gillade mina bevekelsegrunder. Han berömde mig derför att jag bemödat mig att bevara freden åt menniskorna under krisen af en revolution, om hvilken han visste att jag varit okunnig ända tiil dess utbrott; han sade, att den tanke han som furste hyste, var densamma som jag uppfyllde såsom medborgare, att han ansåge sig ansvarig för hvasje blodsdroppe, som utgjötes för äregirighetens skull, och att han aldrig skulle kunna förvärfva sig dygder nog för den höga plats Gud anförtrott honom. Då han slutat, fästade han sina lugna, något svärmiska, blå ögon på mig, och jag, som trodde detta vara ett afskedstecken, tog några steg tillbaka. Men han sade i tystbet några ord till Reschid Pascha, som, i det han fattade mig vid handen, sade, att sultanen önskade fortsätta samtalet. Detta börjades således ånyo, men icke mer i den högtidliga tonen, utan mera förtroligt; det var allvarsamt, vänskapligt, nästan hjertligt, och handlade om åtskilliga föremål, utan att å den ena sidan öfvorskrida modestiens gränser och å den andra det passandes, och slutades med några ord af mig, hvilka vorkligen aflockades mig af den persons utomordentliga, från hjertat kommande godhet, inför hvilken jag befann mig. Då han nämligen talade om svårigheten att regera öfver så många olikartade folkslag, som bildade bans ofantliga rike, sade jag: De andra furstarne behöfva blott en kraft för att utföra den svåra uppgiften, nämnligen sin kungliga auktoritet; men Ers Kejserl. Maj:t bar verkligen två diademer, det ena på pannan, maktens symbol, det andra i bjertat, godhetens tecken. Han log och lät storvisiren upprepa svaret; under hvars öfversättande ett leende lekte äfven på dennes läppar. Jag blef derigenom öfvertygad att jag lyckligt träffat de orientaliska talesätten, och att den sanna känslans uttryck, ehuru klädd i en vanlig bild, beha