Jag har kanske får långe uppehållit mig vid beråttelsen om handlingen i pjesen, men jag har deruti trott mig finna den båsta kritik öfver stycket, ty handlingen recenserar sig sjelf båst och behåfver ej vidlyftig granskning. Jag hade deremot alldeles icke fåstat någon uppmårksamhet vid detta skådespel, om ej en kritik deröfver, äfven vore en kritik öfver hela vår nyare dramatik, hvars grundfel år att romantiskt behandla det borgerliga, alldagliga lifvet. Återsinna vi ej till exempel hos Jolin, Svenska Melpomenes sista hopp, samma orimligheter, samma tillskrufvade handling, sam ma felaktigt skildrade karakterer, som i detta stycke? Jolin skrifver visserligen sina skädespel på prosa, och låter dem sitas lyckligt, men detta har han icke lårt af dramatikens reglor, utan af det nyare franska dramat, der åskådaren under 4 akter onödigtvis offrar sina tårar, för att i 5:te akten, genom en oförmodad, lycklig upplåsning, torka dem. Under en tid, då franska dramatiken beherrskar den svenska theatern, till ringa båtnad för konsten, böra vi med tacksamhet erkänna ett försök att göra oss bekanta med Tysklands dramatiska litteratur, som stär mycket öfver den fransyska. M:lle Knös talang som öfversättarinna kan ingen sörneka, men tyska dramatiska litteraturen år rik, der finnas Göthe. Schiller, Immerman, Grillparzer m. sl. att vålja på, men Houwald kunde gerua bli borta från svenska scenen. —g.