europeiska fruktträd. hvilka stodo längs utmed gångarna, och inneböll endast växter, som tjena till menniskans tarfligaste föda. Ungefär tjugo steg från kiosken stod en liten hydda, bebodd af en turkisk trädgärdsmästare och hans familj; denna man skötte i allt lugn sina trädgårdssängar och träd, utan att det ringaste bekymra sig om oss, liksom om det varit hans egen trädgård. — Så tarfligt utseende allt desta än hade, så befunno vi oss dock på sultanens älsklingsställe, den plats dit denne herrskaro i Asien, Afrika och Europa, från Babylon till Belgrad. från Theben till det gamla Stambul, drager sig tillbaka för att studera eller njuta några stunders ledighet. Vi stodo vid hans dörr och trodde oss stå vid en fattig eremits hydda, Då vi inträdde i kiosken sökte mina blickar sultanen, som dragit sig tillbaka i det mörkaste hörnet af salen. Jag helsade honom vördnadsfullt och hade tid nog att närmare betrakta bonom, under det jag närmade mig honom och tog plats mellan honom och storvisirn. Första intrycket ir på en gång imponerande och angenämt. Abdul Hkedschid är en ung man af sex till sju och tjugo års älderk), men sger dock något ulare utv, uu nan verkligen är; hans figur är smärt, smidig, elegant och graciös; han bär sitt hufvud med samma ädla och lediga hållning, som vi beundra hos de grekiska konstverken, och som åstadkommits genom halsens vackra längd och ansigtets sköna regelmässiga oval. Hans drag äro äfven regelbundna och milda, han har hög panna och blå ögon. ögonbrynen hafva den kaukasiska racens vackra rundning, näsan är rak, utan att dock synas stel, och hakan, denna grundpelare för den karakter, som uttalar sig i menniskans ansigie, är fast och väl formad. Hela personen är ädel och stolt, men får en mild karakter genom känslan af en lugn öfverlägsenhet, som hellre vill älskas än imponera. En viss ungdomlighet ligger i blicken, något melankoliskt i hans drag, en viss slapphet i hans hållning, liksom hos en menniska, hvilken lidit och tänkt alltför tidigt. Förherrskande är dock ett visst eftertänksamt och begrundande lugn, uttrycket hos en man, som bär ett helt folks väl på sina skuldror, men bär det inför Guds ögon och känner den heliga vigten af sin börda. Med den fullkomliga frånvaron af allt ungdomligt lättsinne i ansigtsuttrycket, har han snarare utseende af en ung öfversteprest, än af en ung furste. Detta är bilden af Abdul Medschid, sådan som en Van Dyk, om våra dagar ägde en sådan, skulle återgifva den med penseln. Detta ansigte ingifver ett visst vemod, och man måste säga till sig sjelf: det är en man, som är bestämd till högsta makt, ung och vacker och skall utan tvifvel blifva stor — men aldirg fri, aldrig bekymmerslös eller lycklig. Man känner sig tvingad att beklaga och älska honom, ty i sin storhet känner han också ganska säkert sin ansvarighet. Enhvar i bans stora rike har lof att vara ung utom han sjelf; thronen beröfvade honom ungdomen redan i vaggan. — Hans klidsel var enkel, anspråkslös och allvarsam, men imponerande som hans person: en tumik af brunt tyg, utan veck, räckande ned till hans knän, halsen obetäckt, benkläder af linne, hvilka i vida veck nedföllo öfver svarta halfstöflor, ändtligen en sabel utan några prydnader. Endast bans panna skulle hafva förrådt honom. Detta intryck, som jag här specificerat, var hastigt och fullständigt, och icke ett enda ögonblick öfvertänkt af mig; hans blick träffade mig som en blixt. Jag kände mig säker, dragen till honom, ja, jag kunde nustan säga, att jag kände melankolien i majestätet. Han hälsade mig med ett nådigt leende och böjde sitt hufvud helt nära till mig, liksom ville han uppfordra mig att tala. Jag såg på Reschid Pasba, för att gifva honom ett tecken att öfversätta mina ord, och i det jag ånyo bugade mig för sultanen, började jag samtalet med följande ord: (Forts.) ) Han blir 29 år d. 20 April d. ä. Öfvers. anm.