dag, då Gunnarssons broder i ett ärende besökte staden och medhade Carling. Gossen Carling berättade härester, att han vid det tillfålle, hvarom han förut vittnat, uti Gunnarssons salubod endast köpt en kanna bränvin och en fjerdedels kanna kognak, och icke två kannor kognak, som han då uppgaf. . . På fråga förklarade Carling, att oriktigheten i hans förra uppgift hårrört sig af missuppfattning å hans sida, emedan han trodde att vittnesmålet endast skulle afse upplysning om bränvinshandeln. Likväl tillade Carling hårcefter, att samma dag han blifvit kallad att vittna mot Gunnarsson, hade denne på morgonen besökt Carling i hans bostad och dervia uppmanat honom att förtiga sanna förhållandet. I afseende å sina senare öden, intygade Carling riktigheten af kommissarien Anderssons uppgifter, med tillägg, att Gunnarsson, som sjelf bemtat Carling till sig, hade gömt honom i ett rum och då Gunnarsson fick besök af nagon främmande person, låstes Carling in i ett skåp. Anledningen till detta Gunnarssons handlingssätt mot Carling, visste han ej, ehuru det föreföll bonom besynnerligt, enär Gunnarsson aldrig tillförene visat något intresse för Carling eller begagnat sig af hans biträde i något fall. Gunnarsson sjelf. dertill uppmanad, förklarade detta sitt mystiska uppförande mot Carling helt simpelt säsom ett barmhertighetsverk, emedan han tyckte att gossen for illaTvänne af handlanden Svensson åberopade vittnen, hamninspektor Sandström och bustru Inga Larsson, hördes härefter och berättade Sandström: att han Måndagen den 15 sistlidne Mars sändt Carling efter 1 kanna bränvin och kanna kognak, och att Carling riktigt uträttat uppdraget, men hvar han köpt varorna viste ej vittnet. Hustru Larsson: att kort efter det Carling vittnat mot Gunnarsson hade ett samtal derom uppstått emellan vittnet och Carling, derunder ban frågat vittnet, hvem vittnet trodde begått största synden, antingen Carling, om han burit falskt vittnesmål, eller Gunnarsson, om han öfverträdt lagens stadgande och förledt Carling att sådant förtiga; och då vittnet härpå svarat, att Gunnarsson otvifvelaktigt i sådant fall vore den mest felaktige, hade Carling yttrat, att han trodde icke det han svurit bort sig, emedan han ej kände den ånger och samvetsförebråelse han föreställt sig en så svår synd borde medföra, utan vore han lika glad nu som förut. Aklagaren yrkade härefter, att Gunnarsson måtte fälJas till ansvar för oloflig minutering af starka drycker, och angifvaren Svensson fordrade frikännelse från Gunnarssons påstående mot honom. Poliskammaren afsade, att utslag i målet skulle meddelas nästa Thorsdag.