Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1852, sida 2

——!——CW—————— te fram sin tallrik åt modren, för att få det enda braxenhufvud, som fanns på fatet, och på hvilket gubben sjelf redan i köket prenu, mererat. Det åskade hufvudet lades också ganska riktigt på hans tallrik, oaktadt gubben utståtte ett ljud, som något liknade grymtning; men hur kunde också modren neka den söta gossen någonting? Imedlertid insåg hon ganska vål, att detta icke var råtta såttet att få gubben att knipa fram med de trettio riksdaler banko, som behöfdes till inkåp af biljetter åt henne sjelf och honom samt Sally — ty Jacques, det har man hårt förut, ämnade bestå sig biljett sjelf, såsom en stor karl egnar och anstår. Och når gumman nårmare betånkte saken, så var det icke nog med tre biljetter. Brukspatron Pundmarks i och för sig voro visserligen ganska bra folk, det var ingen fråga om; men nog visste brukspatronessan hvad som betydligt kunde bidraga att håja anseendet; det vore att på den mårkvårdiga dagen, då man naturligtvis skulle se och bli sedd af en mångd menniskor, ha något förnåmt sållskap med sig, ex. grefvinnan P. med sin dotter Adelaide, som gerna brukade stå till tjenst i den vågen. (Forts.) RR