— ———— tarne, der de voro uppklistrade, hade vari belägrade från tidigt på morgonen af båttre och såmre påbel; och åfven Jacques Pundmark hade gifvit sin tribut af nyfikenhet, under det han var på våg hem till sina föråldrar, för att göra dem den åran att åta middag — en åra, som icke ofta vederfors dem. Man hade redan slagit hånderna tillsammans och satt sig till bords, då fru Pundmark gjorde den ganska vanliga frågan: — Nå, hvad nytt i stan, kåra Jacques? — Dagens stora nyhet år, att -Eldoradoöppnas om Lördag. — Åhl. . . dit måste vi nödvändigt. — Men det kostar rått snällt. — Hur mycket då? — Tio banko person. — Åh det år aldrig möjligt! utropade brukspatronen; det köper jag en hel galt för. — Såta Pundmark, inföll hans fru, om du åndå kunde lägga bort de der reminisionerna från den tiden du var viktualiehandlare! Så hår oss emellan går det vål ingenting; men om några opartiska hörat, så ... Utan att bry sig om sin hustrus förmaning, fortfor brukspatronen: — Hvad såger du? tio banko bara för att gå in?