Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1852, sida 2

Som jag förstod och talade helt osullkomligt tyska. och den unga srun naturligtvis alls icke svenska, så hode vi temligen svårt att göra oss begripliga för hvarandra; dock lärde vi oss af hvarandra en och annan af de allmännare termerna. Osåkra hvarje dag, att trupperna skulle bryta upp, och vål bevakade, voro vi förtviflade öfver att se hoppet om ett möte sviket; men åndtligen yppade sig tillfålle en dag; och det beramades, att jag på bestämdt klock slag skulle tråffa hofrädinnan i lusthuset i trådgården. Det var också håg tid, ty regementerna hade just på morgonen fått ordres att; hvad ögonblick som heldst, hålla sig marsch fårdiga. Ni kan lått förestålla er, mina herrar, hvad jag var orolig, heldst göromålen, i anseende till uppbrottsorderna, med hvart Ögonblick ökade sig; allting måste packas in; och ingen lärer förtänka mig, att jag sjelf önskade vara med vid inpackningen. A Ja bonhenr! Jag var strångt sysselsatt, min skrifvare också. Hvart ögonblick tog jag upp klockan. Aldrig hade jag sett visarne ila med sådan fart. Innan jag visste ordet af, pekade det på den olycksaliga ziff. ran 7, som borde bli för mig ddå lycksalig.