Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1852, sida 2

— T ——7——— Når jag sedermera under marschen vid ett — lugnare ögonblick tråffade min skrisare, sade jag: — Nå, hvad gjorde Gustaf så långe i lusthuset? — Jag lemnade ringen, som. hr kommissarien befallte. — Nå vidare! — Och så sa jag: kommer straxt, som hr kommissarien besallte. — Nå, hvad svarade hon? — Aha! kommt bald?, sade hon. — Men hvarför kom du inte straxt tillbaka? — Hon fattade mig i handen. — Vidare! -Och så bad hon mig sitta ett ögonblick. — Och så? sakramenskade karl! — Och så — och så gaf hon mig de hår två dukaterna. Och han tog upp ur byxfickan och visade mig ett par hollåndska dukater. — Men min ring, olycksfogel? — Ja den har fru hofrådinnan. Alla applåderade och ropade hurra åt gubbens beråttelse, och man förklarade honom enhålligt får segrare i denna improviserade tåfling. Klockan var nu nåra 6, och Wilhelmson inbjöd sina gäster att tillbringa det återstående af aftonen på spektaklet. (Forts.) 33333 ——