Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1852, sida 2

Kontoret var fullt af folk; omöjligt att komma ifrån. Hvad var att göra? I min ångest stråk jag af mitt finger en signetring, stack den hemligt i handen på min skrifvare och hviskade honom i örat: -Skynda dig ut i lusthuset och lemna denna ring åt den person du tråffar der, och såg de orden: Kommer straxt. — Gustaf — så hette skrifvaren — gick, men kom ej tillbaka. Jag svor, jag stampade med foten i golfvet — hvad hjelpte det? Slutligen sprang jag från alltsammans och ut i trådgården. Gustaf!skrek jag så mycket jag orkade. -Kommer straxt! svarade hans röst. Kommt bald!upprepade en qvinnoståmma. Redan hördes från torget trumman slå a ell. Gustaf!skrek jag ytterligare, Gustaf, I Gustaf! trumman går! Slutligen kom min kära Gustaf ock, ganska riktigt ur lusthuset. Om jag haft tid, så hade jag visst slagit ihjäl nonom: men hår var intet Ögonblick att försumma. Jag måste hufvudstupa till samlingsplatsen, och hade den harmen att icke få såga farvål en gång åt min lilla hofrädinna.