Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1852, sida 1

n gick hon med snabba steg fram emot qvinnofiguren i soffan och afryckte slöjan — — -Skäms du inte det minsta, din slyna!skrek grefvinnan, och i samma ögonblick small en dugtig örfil på — kammarjungfruns kind. — Bravo, bravo, sjuttonåring! utropade alla och applåderade. Alla gryende talanger böra uppmuntras. Men, sade en röst, hvar i all verlden kom grefvinnan ifrån, så i hast? — Det var helt naturligt. Hon hade farit på spektaklet med en af sina våninnor. Det roade dem ej att se esterpjesen, hvarsöre de kommo hem, förrån de blifvit våntade. — Nå men var grefvinnan ond på dig? — Visst inte! jag hade böjt ett knå får henne och låg så, med sammanknåppta hånder och sånkt hufvud, sör att dölja mina blossande kinder. Ar det icke synd om den stackars gossen, att ha fallit i sådana händer! sade grefvinaan. — Nå men din lilla juvelring, hur gick det med den? — Ja se, når mamma dagen derefter kom under fund med att han var borta, då var det min tur att få en örsil. — Nå, båsta fabror Berthelius, ropade alla, nu år turen hos farbror,