Då slös en hviskning oss förbi, En sågen söder från: Det taltes om förräderi, Om våra vapens hån ... Från man till man, från trakt till trakt Det möttes blott af stolt förakt. Ej glöms i tiders tid den dag Då denna sägean blef sann, Då likt ett dystert thordöns slag D-t säkra bud oss hann: Ått landets sista hopp gått ner, Att Sveaborg var svenskt ej mer. Har hafvets bottenlösa svalg Det i sin afgrund sånkt? Har himlens blixt, har åskans knall Dess fasta murar språngt? Fions ingen mer på vallen qvar? Det frågtes blott, det gafs ej Svar. Men djupt ur mången årrig barm En pressad suck sig bröt Och mången blick på tårar arm I strida floder flöt; Det hade dödt, ens Fosterland, Man stod och grät på grofvens rand. O lif! Den man, hvars skuld det var Att deona tårflod rann, En gång den skönsta lager skar Som någon hjelte vann: Den svenska flottans största glans, 22 Dess Seger vid Svensksund var hans! Men om sitt ljus sin glans, en verld Utaf hans klinga fått, Om solar bleknat för hans svård Skall han föraktas blott; Det blir hans lön för hans bedrift På klippan der vid Ehrnsvärds grift! Du älskar Yngling ton och sång, Vår fo ntid ålskar du; Kanhända sjunger du en gång Hvad jag förtäljer nu: Då gif hans svarta bragd sin dag, Men hölj i natt hans namn, som jag. Förtig hans ått, nåmn ej hans stam, Hvålf ej på dem hans brott! Må ingen rodna för hans skam, Den drabbe honom blott! Den som förrådt sitt land, han har Ej ätt, ej stam, ej Son, ej Far. Nämn honom blott: den salske Orm Man stållt till Finlands stöd, Nåmn honom blygd, och hån och skam, Och skuld, och straff, och dåd! Det år blott så, han nåmnas bör, Det år att skona, den som hör. Tag allt hvad mörker finns i graf Och allt hvad qval i lif, Och bilda dig ett namn deraf, Och det åt honom gif: Det skall dock våcka mindre sorg An det han bar på Sveaborg! BANDEN RRD RNNRRERISTNTERYSN SISTER RR EEE