Sveaborg. (Af Runeberg.) Vi sutto efter slutad dag Vid aftonbrasans sken, Den gamle fånrik Stål och jag, Det var vår vana ren; Vår dag slöt bort vid glam och skämt, Då råkte Sveaborg bli nåmndt. Jag nåmde flyktigt blott dess namn, Men det blef allvar då: Har du sett ön i bafvets samu Med Ebrnosvårds sästen på, Gibraltars like i vår Nord? Så tog den gamle mörk till ord. Den blickar öfver baf och sjärd Med Ögon i granit, Den lyftar högt sitt Gustafssvård Och menar stolt kom hit! Det svårdet höjs ej för att slå, Det blirtrar blett och krossar då ... Låt bli att trottsigt nalkas ån Når kriget gör sin runa! Stör icke Drottningen af sjön I hennes vredes stund: Hon sänder mot dig dödens bud I tusende kanoners ljud. Tillbaka trångd var Finlands tropp, Vid polens gråns den stod; Dock flammade ännu vårt hopp, Dock glödde ån vårt mod: Att bota allt, ej tycktes svårt Så långe Sveaborg var vårt. Klar blef i hast hvar enda blick Når detta namn blott ljöd; Allt knot blef slut, all sorg förgick, Det fanns ej köld, ej nåd: Ny fart den finska björnen tog, Den lyftade sin ram och slog. På drifvans bådd hur mången natt Man hörde detta ord, Af gråa kåmpen der han satt, Långt skiljd från hemmets jord; Det var hans tålt, når det var kallt I fjerran byggd, hans hem, hans allt.