Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1852, sida 3

— Kappridningen, (Insändt till Hallands-Posten). I en af södra Smälands minst besökta socknar, der inga ständspersoner slagit sig ned, tilldrog sig i slutet af förra månaden en händelse, som såkerligen utgår den mest lysande epok i bemålte sockens historia. Detta år visserligen icke för mycket sagdt, ty, otroligt nog, anställdes derstådes verkligen en kappridning, söranledd af ett vad emellan 2;ne skandinaver, den ene Dansk och den andre åkta Smålånning. Om den förre varit hvad den sednare var, så hade kanhånda någon trott sig kunna antaga, att ryttarna sutto utanpä2:ne bockar; men änskönt en otalig skara af sådana trådgårdsmåstare, med modernt skägg, derstädes finnas, så kan något dylikt naturigtvis icke denna gången komma i fråga. Att denna kappridning, till en tid, så vål innan den skedde, som efteråt, utgjorde ett stående samtalsämne, behöfver man naturligtvis icke anmårka. Nyfikenheten födde hos mången den önskan, att vara vittne till denna, för H. . socken, så utomordentliga tilldragelse och årelystnaden estersträsvade prisdomarevärdigheten. Nyfikenheten och årelystnaden äro icke så lätt besegrade, då de, såsom nu var fallet, stridde gemensamt. De utgjorde ock 2:ne drissjedrar, som voro för mig och äfven får flere oemotståndliga. Vi begåfvo oss således på beståmd dag, till tåflingsbanan, som utgjordes af en håradsvåg, löpande i våsendtliga bugter emellan 2:ne smårre insjöar, hvars strånder erbjuda ingen ting annat ån smårre rullstenar och i hvars djup en treflig hattmakare, som avarit nåra Jerusalemoch arbetat i — Laholm, för ett par år sedan ändade sitt dyrbara lif. Förgälves spanade vi efter de täslande: till följe häraf fortsatte vi vår fård förbi Stöten (ett utmed vågen liggande torp) till kyrkan och sedermera åndå ett stycke våg. Der fingo vi åndtligen gåtan låst. Vågspelet skulle icke ske på den uppgifna vådjobanan utan på -gräljung-, en ljungbevåxt slått, hvaröfver en råt vågstråcka år belågen. Detta utbyte kunde vi naturligtvis icke annat ån gilla (oaktadt det åkade vår resa) enår det gjorde detta för mindre vana ryttare halsbrytande vad mindre farligt, och gaf oss således den glada förmodan, att deras halsar kunde bevaras till fromma för våra. Sedan vi blifvit vål förplågade, stego ryttarena till häst. Det var en egen anblick, att se en ung hygglig man, på en fullblods håst, rida vid sidan af en medelålders, liflig Smålånning, hvars håst var föga större ån en bock. Vi åskådare betjenade oss af våra -stadgade, sansade ben-, enär det ståtliga djur, som transporterat våra värde kroppar från M. .. till H. . . ., syntes vara serdeles ledset åt lifvet. Utgången tycktes ej vara underkastad något tvifvel, då man såg de olika håstarne; men under vågen till räljungskåmtades likvål, och den glådtighet som röjdes, var af det slag, som icke lemnar tvifvel om sin åkthet. Vi bade, bland andra med oss en gammal krigsbuss, som skådat Ryssarne under 1808 och 1809 års fålttåg, och derifrån beråttade han oss många rått tresliga historier. Om Svenskarnes sista fålttåg i Tyskland, hade han ock hvarjehanda att såga, och visade oss, med en honom egen frytlighet, den medalj han derstådes sörvärfvat sig, — hvilken händelge ägde nåra samband med ett par — tvillingar. Emedlertid voro vi ändtligen på stället, och nyfikenheten och årelystnaden blefvo snart tillfredsstållda, ty prisdomare blefvo vi alla och håstarne sattes i gång. Jag, som var nog lycklig att blifva anvisad den fördelaktigaste platsen, eftersåg med intresse huru -leken skulle lycktas. Det lilla djuret, hvilket jag